”svängrum”

"var och en är på väg någonstans"

"var kom hon ifrån?"

Var och en är på väg någonstans

			  I					

När bilarna motvilligt köar sig fram
under en blygrå himmel,
då längtar jag häftigt söderut
till folkrika städers vimmel,
där ljuset flödar ur rymden ner, 
där färgerna strålar och mänskorna ler 
- där solskenet glittrar och svallar
kring blänkande bilar, kring ond och god,
kring genier och tanklösa skallar
- där var och en är på väg någonstans
med en fart som om inga bekymmer fanns:
till kyrkan !  Till havs !  Till terminsbetyget !
Till bygget !  Till jobbet !  Till kaffet !  Till flyget !

			 II					
										
Var kom hon ifrån, den ljusa lilla,
som plötsligt fick bilhavet att stå stilla ?
Från Mars eller Venus ?  Eller med tåg
från Hangö eller Ostende ?
Vad var hon för typ ?  Vad var det de såg ?
Vad var det för nåt som hände ?

Ingen förklaring och inga bevis,
ingen make up och ingen devis
behövs när skönheten glider fram,
omedveten och oskuldsfull.

De stannade alla, snälla som lamm
för en drömmande trettonårings skull
- och trafikpolisens behandskade hand
kunde tillhört Herbert von Karajan
eller Moses som magiskt höll havet i bann...
Det blev tyst på piazzan och tyst i var bil
och prästen slutade mässa
för att alla tillsammans förundrade sig
över oskuldens sagoprinsessa.
Av alla som var där fanns bara en
som inte förstod vad som hände:
trettonåriga Ingalill
som kommit med tåg från Ostende.

BREV FRÅN FAMILJENS VITA FÅR TILL FAMILJENS SVARTA FÅR.

Medan sensommarsolen skiner
hör jag dödens lie som viner

Allt vitare glänser min vita ull
Jag har levt för min egen renhets skull

ingen förstår mig
samvetet slår mig

Hur mår du nu mera ditt svarta kräk ?
Har du råd med bostad, kläder och käk ?

Tanklöshet, trygghet och tradition
har lurat mig ända i grunden

fast jag bekänt mig till rätta tron
så ligger min ande bunden

Min plånbok blev dock späckad och grann
men sorgligt nog blev den stulen

av en ytterst välrennomerad man
som jag träffade förra julen

Nu ångrar jag att jag vandrat blind
förbi fattiga vänner och grannar.

Det gnisslar därnere vid min grind,
det är körkarlens kärra som stannar.

Det blåser plötsigt så underligt kallt
och träet i trappan knarrar…
ja min gosse detta var allt –
nu lägger fruktan sin iskalla tass
på det vita fåret -  jag darrar.

BREV FRÅN FAMILJENS SVARTA FÅR TILL FAMILJENS VITA FÅR.

Min andefattiga lilla tant !
Jag är en dåre och du är en fjant.
Men sedda uppifrån Faderns tron
så är vi bara två fattighjon
som sovit bort sina jordeliv,
du i förstelning – och jag i passion.
Den rike han håller så lugnt i sin kniv,
den fattige rymmer med långa kliv !
Men så som sakerna står just nu
så har jag det kanske bättre än du.
Efter Anden kände jag brännande törst
(för mig kom pengarna aldrig först).
Min törst efter kvinnor var också stor,
jag var dristig och häftig, eldig och vek
och nu våndas jag som i glödgade skor
för jag svek mig själv när jag levde på lek
och välte min börda på vänner –
Jag som förförde
känner nu själv
vad alla förförda känner.
Men så länge Virginia ber för mig
kan ingen rädsa fördunkla min syn,
över havet glänser min stjärna
i Orions bälte i skyn.

Oscar Irwin Mahony iklädd nattluva (1600-tal, icke signerat porträtt, privat samling, Iona)

"Alla säger att jag liknar denna förfader och det tycker jag själv också, utom att jag har blå ögon, vacker näsa och ingen mustasch."

“ROSENS NAMN ELLER SLÄKTEN VINNAREN MAHONY”
berättad av Blundaren och återgiven på vers av Nicholas.

Min stamfar barden, Intrépid Mathúna
nedsteg till Clare via Aster och Luna.
Han var ohörsam, uppstudsig, kreativ
och levde ett berg- och- dalbane –liv.
Även hans ättlingar levde kaotiskt,
krigiskt, romantiskt, lyxigt, despotiskt.

Men det finns ett 1600-tals ode
till en märklig läkare av Guds nåde,
nämligen Oscar Irwin Mahony, 
son till Domhnall och Angela Doni.
Han introducerade mildare toner
och älskades av de mest skilda personer.

Han var bardens ättling i sjunde led,
en turkos eminens som stiftade fred.
Hördu, Niklas, skriv 1722 !
för vår svenska släktsaga började då...

när Oscars sonson, Winner Mahony,
gästade guldsmeden Guido Goldoni
och mötte Stig Cederbergs dotter Corinna,
som var en fruktansvärt vacker ung kvinna.
Han friade snarast och fick hennes hand,
och barnen de föddes på löpande band.

Och ett dussin nackstyva töser och män
framgick ur denna föreningen.
Den äldste han härja’ i Härjedalen.
Hans söner vann insteg i konungasalen;
en yngling blev hovman, och en astrolog –
och de lurade många med smicker och båg.

Astrologens son, Anatole, blev kapten.
Hans mod var berömt, men hans kassa var klen
på grund av att hans familj var för stor.
Men familjen blev räddad av sonen, Thor.
Thor var så att säga en krämare,
som sålde åt de förnämare.

Men Thors son, Magnus, blev andlig och lärd
och reste omkring i vår vida värld.
Och i Konungariket Sicilien-Neapel
betraktades han som ett sant orakel.
Denne Magnus var pappa till Patrik och Peter,
två “brakmuskelknuttar”, som det heter.

Pat blev croupier i  Syd – Louisiana
och Peter blev pater i Copacabana
(och jag själv, som skribent, har tagit för vana
att vara allt detta och mera därtill:
min inbillning flyger, min kropp sitter still).

Patriks son, Pontus, en  possessionär,
levde loppan i Åbo och undvek besvär.
Denne Pontus var far till min farfars far
från vilken vi har det vett som finns kvar.
Leklynnet har jag (som Goethe) från mor,
dansösen Ingalill Skytte von Schour.

Farfars far var en mycket moralisk figur
som hjälpte mänskor i ur och skur.
Han var agronom på Rahtila gård
som blomstrade sagolikt under hans vård.
Sönerna hans var en annan femma:
sällan i skolan och aldrig hemma –

(här slutar första delen av Blundarens komprimerade släkthistoria. Del två,
där Blundaren berättar om sig själv, har vi tänkt trycka i första numret av 
Vinnaren Mahony – fram på vårkanten.)